På förekommen anledning...
Okej... Tja... det där att lära sina jyckar att inte dra i kopplet klarar man ju tydligen inte av (se förra inlägget). Vilket i och för sig mycket beror på att dels så prioriterar jag det inte och dels på att på de dagliga promenaderna så oftast "lär" man ju dom precis tvärt emot vad man egentligen vill, det vill säga man låter jycken alltför ofta ändå att dra för att man av olika orsaker inte orkar för tillfället bry sig.
Något som jag ändå tycks ha lyckats med är att lära mina hundar att låta sig bli omskötta, framför allt vid pälsvård och kloklippning. Till och med, när det gäller vissa, så riktigt njuter de av att få ligga uppe på trimbordet och bli vårdade.
Det här är lite av en hjärtesak för mig; ingen hund ska tycka att detta är hemskt eller vedervärdigt, men också för egen själviska del; att slippa bråka med hunden varje gång det är dags för borstning eller kloklippning är guld värt.
Även Keaton gillade att bli omvårdad, men jag minns inte att han "armbågade sig fram" till trimbordet och skuffade undan sina bröder, men upp ville han.
Pingu vill upp!!
Spirou slappar uppe på bordet.
Jag minns att Baloo inte hade så mycket emot pälsvården; han låg snällt på sidan och lät mig hålla på. Jag minns också att han ofta typ "smaskade" med tungan där han låg och lät sig bli borstad. Då tolkade jag det att han njöt av borstningen. Fast numera ifrågasätter jag min tolkning; kanske var det en så kallad "lugnande signal", och i så fall vem skulle lugnas ned? Mattes borstning eller han själv?
Baloos klor växte inte normalt, så därför blev det heller ingen regelbunden kloklippning. Enbart lite då och då behövdes någon deformerad klo fixas till eller när tassbandage skulle bytas efter (flertaliga) bortoperationer av klokapsel. Detta ogillades! Milt uttryckt. Vilket ju var fullt förståeligt. Till slut så amputerades faktiskt en halv klo (alltså den yttersta "kloleden"). Baloos tassavtryck såg sen lite småtuffa ut. :)
"Men vad skönt att slippa klippa klorna!", utbrast ofta bekanta när jag berättade att Baloos klor inte växte normalt, men jag skulle föredra att de gjorde det, så Baloo och jag fick regelbunden kloklipparträning samt slippa alla dessa deformerade (och kanske ömma klor) samt dessa klokapseloperationer.
Wilbur.
Wilbur har aldrig heller varit särsklit besvärlig med när det gäller pälsvården. Han har dock alltid ogillat det. Han var väldigt håröm för att annars vara en mycket tuff pudelpojke. Jag retade honom för det ganska mycket under borstningen (hehe). Visserligen låg han alltid still och lät mig - oftast - hållas utan (större) protester, men jag förstod att han bara låg där på sidan på trimbordet och "stod ut". Jag fick lite då och då "onda ögat" med en min som kunde tolkas: "Vet du verkligen vad du håller på med med min päls?".
Att jag nu skriver i dåtid är för att Wilbur numera - vid 16 års ålder - vägrar att ligga ned på sidan. Jag har inte en tanke på att tvinga honom, så därför så kör vi numera en ganska slarvig pälsborstning ståendes med en borstande hand. Min andra hand håller ett stadigt grepp om honom, så att min numera blinda och döva hund inte råkar vingla sig utanför trimbordskanten.
Wilburs klor liksom Baloos växer inte, så han har inte heller fått någon regelbunden kloklippningsträning, men som tur är så har hans klor alltid hållit sig fina och friska (förutom en gång för ganska länge sedan, då en klokapsel fick lov att opereras). De mycket få gånger som jag har format till en klo så har han halvprotesterat mot behandlingen... Eh? "halvprotesterat"? Nja... ibland så kan man nog beskriva Wilbur mer som en "pitbullpudel" :) som protesterade vilt mot behandlingen, som i och för sig var väldigt kort (både kloklipp och morr-protest), så egentligen är det inget att nämna.
Det är även helt okej att bli omvårdad utomhus - i skuggan - en alltför het sommardag...
... och när solen hann ikapp oss på altanen, så förflyttade vi oss ut bakom huset.
Alla mina hundar är "vän" med trimmaskinen. Inga problem. Inga större protester. De står ut.
Men så har jag även tränat in den sen de var småglin (precis som med klotången). Lugn tillvänjning med mycket godis i korta pass. I början så drog jag den surrande trimmaskinen baklänges så inget blev klippt; det blir alltså bara smekande "surrit" mot hundkroppen.
Jo! Apropå det!! Varning för extra skryt! :)
Jag blev nu påmind om den där gången då relativt gamle Keaton hade fått mungipeinfektion och djurskötare samt veterinär skulle raka de nu redan ömma mungiporna på stackars Keaton.
Ha!! Only in your dreams!! Veterinären gav upp efter några försök, och provade att istället först bedöva mungiporna med smärtstillande spray. Efter en stunds väntetid så att smärtstillandepreparatet hade fått effekt, så försökte han igen. Pyttsan!! Keaton totalvägrade! Till slut gick veterinären ut för att hämta ytterligare hjälp, och medan jag var ensam med Keaton i behandlingsrummet så dristade jag mig att själv testa.
Jag tog först lugna korta drag med surrande och vibrerande trimmaskin fast baklänges (alltså inget klippning) mot mungipan och belönade. Så höll jag på - och ibland - så vände jag trimmaskinen rätt så det blev klippt.
Efter en stund så öppnades dörren. Både veterinär samt djurskötare "frös" dock i dörröppningen, de stod tysta och iakttog mig hur jag handskades med trimmaskin och deras patient Keaton. "Eh.. Jag ser att matte fixar det där själv...", sa veterinären och djurskötaren vände för att fixa med andra patienter istället. Hihi! Det kändes lite kul att jag - lekmannen - fixade deras jobb bättre än de, proffsen. :)
Om ytterdörren är öppen så rymmer Linus ut och gömmer sig under huset!!
Då är det enbart ren och skär list som kan locka fram honom.
Om man jämför, visst är det skillnad på attityd samt uppsyn på Linus och de andra hundarna. Visst ser stackars Linus ynklig ut på ögonen jämfört med de andra som bara avslappnat ligger på trimbordet.
Med min ärvda hund Linus är det dock en annan historia. Linus var inte van med regelbunden päls- och kloomvårdnad. Han protesterade vilt och våldsamt. Om jag fick tag på honom, det vill säga!! Genast när han förstår vad som är på gång, så försöker han fly fältet.
Linus är kvick och hal som en vessla. Han vet att jag är mycket långsammare. Därför är jag cool. Jag gör allt för att inte avslöja mina "onda" avsikter. Jag vaggar honom i trygghet - sen slår jag till. :) Lugnt närmar jag mig, men är noga med att varken se eller att gå rakt mot honom. När jag är typ jämsides så tar jag snabbt - men lugnt - upp honom i famnen. Och vips så står han där ändå uppe på trimbordet, till Linus stora förtret.
Om jag ändå skulle misslyckas få tag på honom, så låter jag det bero. Jag har inte bråttom. Tids nog får jag fatt i honom. Hehe! :)
Jag har tagit Linus pälsvård- samt kloklippsträning väldigt långsamt - och det har absolut givit resultat, men vi har fortfarande långt kvar till någon tillstymmelse till avslappnad hund. Han är så pass upprörd att han inte klarar av att ta emot godbitar (som han annars är tokig i). Bara någon enstaka gång har han tagit emot godbit uppe på trimbordet - och då har det verkligen känts som en seger!!
Linus totalvägrar att ligga på sidan, så han får stå upp, men då blir det också en mer spänd hund som därtill även ibland måste balansera på tre ben, vilket absolut inte är särskilt avslappnande.
Han har dock blivit mycket bättre; han tillåter mig nu att klippa klorna (som i början var totalt omöjligt), men i och med att han står upp så har jag svårt att se, och då blir det klipp tyvärr lite på måfå. Jag vill ju absolut inte klippa för mycket och därmed bevisa att han hade rätt. Jag har dock misslyckats några gånger (det är ju mycket svårare när klorna har fått växa). Då har jag förstås varit kall, låtsats som ingenting och strax efter kluttat dit lite blodstoppande. Alltså inte gjort nån större affär av misstaget.
Vid kloklippning så har jag jobbat med metoden att vänta ut tills han slutat streta emot, och då har jag genast släppt tassen, oberoende om jag har hunnit klippa eller ej. Med andra ord, försöka få honom att förstå att ju fortare han samarbetar (slappnar av) desto fortare blir han fri från obehaget att ha tassen fasthållen. Efter varje klo som har blivit klippt (mycket kvickt) så har jag släppt mitt grepp om tassen (vilket blir en belöning), för att direkt efter ta nytt tag för nästa klo, som inte alls behöver vara på samma tass. Ofta i början av vår kloklipparträning, så klippte jag en klo på en tass, nästa klo på en annan tass. På det viset gick kloklipperiet hela vägen runt alla tassarna i omgångar, typ.
Visst tar/tog det väldigt myckt längre tid - men det är/var det värt!! För det blir/blev ingen kamp eller tandagnisslan. Det går lättare och lättare för varje gång.
Linus avskyr även att bli rakad på nosen. Eller rättare sagt; han avskyr allra mest att bli hållen om nosen, vilket man ju måste eftersom jycken vägrar att hålla nosen still. *suck* Jag har försökt få till andra grepp, typ vid/under öronfästet för att få honom att vara något sånär still med huvudet. Det har funkat just något sånär. Linus har dock blivit bättre på att tolerera "nosgrepp", så nosrakningen fungerar allt bättre.
Nu sist så var han såååå duktig - och jag var också noga med att hålla så löst jag kunde om nosen.
Vilken skillnad det är mot en hund som är van!! En hund som man har redan sen den var liten valpspoling regelbundet har typ lektränat päls- och klovård uppe på trimbordet.
Bilderna här är vid Pinguvalpens första trevande stunder uppe på trimbordet. Då var alltid ett trevligt tuggben närvarande (och godis).
Det är så skönt att slippa bråka med jycken som istället har lärt sig att pälsvård/kloklippning är en helt okej procedur. Jag lider med er alla - mattar/hussar och hundar - som har ständiga kamper uppe på trimbordet.
Jo! Nu kom jag på en annan sak...
Spirou får ju sådana där allergisprutor, hyposensibiliseringstjohejsan ;) , en gång i månaden. Han ogillar det skarpt! Han får alltid sprutan precis innan middagen som sen blir en belöning. Jag kan inte låta bli att småle lite åt honom när han först är strålande glad för att det är middagsdags, men sen få en kall blick i ögonen när jag glatt säger "Idag är det spruta!" och av någon "märklig" anledning så har han sen tyst och raskt smitit ut från köket och lagt sig ute i vardagsrummet, oroligt spanande in mot köket.
När jag sedan glad i hågen med bestämda steg - och med sprutan i högsta hugg - går in till honom, så rullar han ofta runt på rygg för att "be om nåd". "Fån-tratt!", säger jag glatt och ger honom sprutan i nacken. "Klart!", säger jag sekunden efter - och Spirre skiner upp, är kvickt uppe på benen och rusar in till köket för sin efterlängtade middag.
Numera, efter flera år med allergispruta, så har Spirou ändå vant sig. Han tyar inte längre att smita ut från köket. Det är ju liksom inte lönt. Han tar sin spruta utan protester, numera ofta stående. Han gillar det inte, men... Han vet ju att middagen kommer direkt därefter.
Något som Pingu alltid har ogillat är att bli torkad i ögonvråna. En procedur alla mina frukostätande hundar har varje morgon (Wilbur käkar inte frukost). Spirou tycker det är ganska onödigt; han vänder alltid bort huvudet när jag kommer med det fuktade hushållspappret. Linus däremot kommer ofta fram till mig (!). Pingu, han flyr fältet!
Eftersom jag inte vill få till nån dum katt- och råttalek, så läser jag av hans kroppspråk minutiöst och parerar därefter. Jag har nu kommit så långt att han faktiskt självmant kommer tillbaka in till köket när jag glatt ropar tillbaka honom - jag fånar mig ordentligt med hela kroppen - och han springer (!) till mig med samma fåniga kroppspråk; han svänger lite dansande med hela kroppen. Visserligen har han huvudet lite lågt hållet, men han kommer glatt - och står ut med ögontorkningen. Maten serveras - nästan - direkt efter. Linus får alltid först, sedan Spirou och Pingu sist (han äter fortast).
Jag är övertygad om att det som har gjort att till exempel Pingu frivilligt accepterar ögontorkningen är mitt glada kroppspråk, mina glada tillrop; att ögontorkning är det absolut roligaste som finns i hela världen typ, samt att belöning kommer strax efter. Alltså inte förmanande, låta ömkande eller på annat sätt låta som om att det är läskigt att bli ögontorkad, utan det är helt naturligt och kul.
Jag tror att det är väldigt viktigt vilken attityd man själv har till pälsvården och kloklippningen. Alltså klotången ligger inte därborta i "det läskiga skåpet" - utan den ligger lättillgänglig på soffbordet (speciellt under inlärningen). Trimmaskinen, borstar, kammar etc är inga "tortyrredskap", inte ens på skämt - utan behagliga massageprylar.
Nyfriserade Linus, Pingu och Wilbur samt nybadad Spirre-Spirou (som behöver få ytterliga trim på huvudet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar