Men hallå!! Vilken dag!! :) Slottshoppet, Skutskär.

Ja, vad säger man? Vilken dag! Man är glad att gammeljycken ligger tryggt intill en i soffan, Pingu lyckas knipa åt sig sin första pinne och El Maco är tillbaka på McDonalds!! Men jag tror att vi tar en sak i taget...

Det hela började egentligen i fredags, typ mitt på dagen, eller kanske man kan kalla det för tidig eftermiddag, typ. Brorsan tågar överraskande in på jobbet. Jo, för er som inte vet; brorsan har ju Wilbur och Linus när jag jobbar. "Det är som du befarade...!", säger han med en allvarlig min. "Öh? Vadå?!", undrar jag oroligt, och tror genast att Wilbur har dött eller nåt. Men nej, så illa var det inte, men han hade blivit som uppslukad av jorden där brorsan, Linus och han hade gått i godan ro uti skogen. Plötsligt så var inte gammeljycken (som varken knappt ser eller hör) där bakom, där han var alldeles "nyss" (ja, jag sätter faktiskt citationstecken över nyss, eftersom jag ju inte var där, så jag vet inte hur "nyssigt" nyss egentligen var ;)).
    För att göra en cirka två timmars historia kort, så fann brorsan Wilbur spankulera för sig själv i skogen (typ), cirka 1-2 kilometer ifrån där han hade saknats.
    När Wilbur upptäcker brorsan så voffar han först lite barskt: "Du är väl ingen buse, va!! För då du!!", och sen när han förstår att det är husse, så är det inget mer med det. Tala om att hundar lever i nuet! Han visade absolut inget "Åh, husse!! Var har du varit? Det har varit jätteläskigt!", typ, utan mer: "Jaha..."

Wilbur var försvunnen i cirka två timmar (varav jag enbart visste om den sista cirka timmen). Man hinner tänka ganska mycket under den tiden. När jag blev avlöst på jobbet så åkte förstås även jag för att leta. Jag tog med mig visselpipan, visserligen var den nog mest för min egen skull, men visst så har Wilbur reagerat när jag visslar på Pingu, men bara en reaktion så han tittat runt omkring sig, likt han blivit förvånad att nåt låter, men han kan inte liksom utröna vad det är.

"Någon kan ju ha hittat honom och tagit honom med sig?", funderade jag medan jag visslade och letade, så jag ringde till Louise för att be henne att kolla in Facebook, så inte nån har lagt ut att de har hittat en herrelös gammal pudelherre traska runt för sig själv uti skogen. Sedan ringde jag även till Pernilla som bor vid gården strax intill skogen. Under tiden så hade brorsan tagit bilen och åkt för att söka av skogen från andra hållet, och det var ju där som de två åter fann varandra. :)

 

Det var så skönt att på kvällen ha sin gammeljycke snarkande intill sig.

Jo, medan jag gick där i skogen och letade, så tänkte man ju på ifall man inte skulle finna honom. Pingu och jag skulle ju åka till Skutskär och tävla dagen efter. "Jag kan inte åka om vi inte har hittat honom.", konstaterade jag. Jag som hade sett fram emot att få åka iväg. Men nu så löste det ju sig....

    Så dagen efter det olidliga, så bar det iväg mot Skutskär med en tävlingspackad bil inkluderad Spirou-hejarklack. Wilbur och Linus fick stanna hemma hos brorsan. Jodå, det fick de visst. 

 

 

"Slottshoppet", Skutskär

Jag hade ju en sådan tur att klass1-tävlingarna började inte förrän sent på tävlingsdagen, så jag var där egentligen alldeles för tidigt!!! *kors i taket*

Det var hiskeligt varmt. Tävlingsarrangörerna hade dock fixat till med två stora kar med rinnande vatten intill så att hundarna kunde svalka av sig. Spirou gick i, men Pingu vågade inte, fegisen.

    "Slottshoppet" (som tävlingen kallas) är en stor tävling... ja, i agility, alltså. Det har jag visst glömt att nämna, men det hörs ju på namnet. Tävlingarna började redan på fredagen, och håller på hela denna vecka (vilodag på måndagen, vilket nog är välbehövlig), men Pingu var bara anmäld till lördagens tre lopp (agilityklass, hoppklass samt inoffcupklassen).

   Pingu med något dimmig blick. Vad tänker han på? Snygga tjejer?

Hela arrangemanget tycker jag var väl uttänkt, exempelvis detaljer som fårstängsel som avgränsade gångstråket från start- och målfållorna på bana 1 och 2 (det var tre banor igång samtidigt). Fikaställe mitt på tävlingsplatsen med GB-glassfrys (!) och ett väl utmarkerat rastställe för löptikar.

    Haha! Nu råkade det slumpa sig att vårt läger var precis intill alla löptikarna, men vadå´ra! Ska man träna så ska man!! :)

Till själva tävlandet, då...

    Första loppet var den inofficiella cupen (vilken Pingu då enbart var anmäld till lördagens lopp). Det var en egentligen för svår bana för oss, så vi diskade oss förstås. Fast disken kom vid gungan (alltså inte beroende den svåra bankonstruktionen); Pingu vägrade två gånger på gungans uppfart (vi hade fått en vägran redan vid den svåra slalomingången), han tordes inte gå upp. Men jag var envis, lockade upp honom igen - och hjälpte honom över det läskiga vippandet genom att ta tag i gungbrädan och dämpa fallet (vilket jag redan hade tänkt göra vid hans andra försök, men hann inte innan han hann skutta av brädan). Resten av banan gick hur bra som helst; han satt alla kontaktfält (!) och var bra lyhörd. Vi grejade inte skikthandlingssvårigheten, men den var ju i och för sig överkurs för oss.

    Jag var MYCKET nöjd och glad över loppet!! Trots att vi diskade oss. Undrar om det finns någon annan hundsport där man kan känna sig såååå nöjd och glad trots disk och dåligt tävlingsresultat?

Sedan var det dags för Agilityloppet...

    Jag var något tveksam över hur jag skulle handla redan vid det andra hindret, men jag improviserade lite (hehe), och det gick finfint.

    Sedan var det en liten personlig (?) svårighet med slalom direkt efter A-hindret, men Pingu bara flög in i rätt port - och jag blir helt i extas: "Kör! Kör! Kör!", peppade jag. Därefter gungbrädan...

    "Jodå! Du klarar av gungan alldeles själv.", peppar jag på träning.

Haha! Så lugnt jag går. Det ser ju ut som om det har varit en "Sakta"-rallylydnadsskylt innan gungan. Vi har kanske hittat på en ny hundsport: Rallylydnads-agility!! Kan det va´nåt, månntro? :)

På den lilla sträckan (5-7 m) mellan slalomet och gungan velade jag: "Ska jag hjälpa honom direkt eller...?" Pingu travar upp på gungans uppfart, men tvekar samt stannar, och jag tänker: "Ska jag hjälpa eller vara kall och bara peppa? Äh, pepp ett par steg till bara... "Kom igen! Kuta*!", peppar jag Pingu - och han kör hela gungan på egen tass (något tveksam, men ändå) - och han sätter fina tassar på kontaktfältet!!

    Sen kör vi på av rena farten, och Pingu sätter kontaktfälten på både balansbommen och A-hindret (!!), och sen en fin målraka rakt (!) in i måååååål!! "Jaaaaa!", ropar jag till Pingu, och vi har en lång belöningsstund tillsammans, min fina Pingu.

 Alla agilitybilder här ovanför är från Sommarcupen på hemmaklubben, foto: Kajsa Johansson.

Vi nollade!! Det är helt ooooooootroooooooligt!! Vi nollade!! :) :)

    Det tog dock en bra stund innan jag verkligen trodde på det. Det var inte förrän Rosie gick ut på nätet och visade upp liveresultaten som jag trodde på det:

    Pingu har fått sin allra, allra första uppflyttningspinne (= nollat lopp, bland de 15 % bästa av startfältet, efter 3 stycken pinnar får man om man vill flytta upp till klass 2). Så Pingu har för allra första gången fått användning av sin tävlingsbok. För övrigt så tyckte jag det kändes jättefånigt att "gå omkring" med tävlingsboken... Ja, den där jantelagen, alltså. ("inte ska väl jag få en pinne, en utmärkelse...")

Tänk att det där som tycktes helt omöjligt för ett halvår sen (eller bara för några månader sen) har nu hänt! Haha! När jag och Pingu efter nedvarvningsrundan gick förbi den där lilla cafeterian (där jag hade handlat glass och dricka en liten stund innan) så utbrast jag glatt till killarna bakom disken: "Vi kom i måååål!!!". Haha! De bara glodde konstigt på mig. De tänkte nog: "Di där tokiga Stockholmarna!!" :) :)

Pingu kom alltså på en sjunde plats av 79 startande. Han knep till sig den sista pinnen. Pingu måtte ha varit ganska snabb ändå på banan, med tanke på gungstrulet som ju tog sin lilla tid; säkert 4-5 sekunder, vilket ju är en hel eeeeeviiiigheeeet i agilitymått sett. Om man drar av fyra sekunder på hans tid, så skulle vi ha kommit på.... *kollar efter* .... på en sjunde plats! Haha! 

    Jo, vet ni mer, då! På femteplatsen så kom en annan springer spaniel; Amber-tjejen som Jennie var stand-in-förare till. Ambers riktiga matte är visst i Brasilien... Öh? Vad sjutton gör man i Brasilien nu?!!! Fotbolls-VM är ju slut för länge sen, ju!!! Hm?

Apropå springer spaniels så har det ju gått väldigt bra för agilitylagen Springerligan och Fyra ESS i leken samt för Favvo-Felix som samlar SM-pinnar så det ryker om det!

    Yes!! ESS rules!! The ESS will soon rule the whole Agility-world!! :)

 Pingus vinst: en shampoo-flaska**. :) 

Tomflaskorna är från de desperata försöken att svalka sig i dagens sommarhetta, och saltlakritz-bilarna för att stadga upp saltbalansen i kroppen. Nyttigt värre, med andra ord. :)

Det sista loppet för dagen var Hoppklass....

    Dagen hade ju dragit ut på tiden..... Eh? Vad skriver jag? "Dagen hade dragit ut på tiden"? Så heter det väl inte! Äh, ni fattar... väl?

    Agilityklassen hade dragit ut på tiden (så var det). Både de andra två banorna var redan klara, så för att tjäna in lite tid (funktionärerna hade ju liksom redan ändå en rackarns lååååång arbetsdag), så fick de 45 första som startade i agilityklassen gå direkt till bana 3, Hoppklassen, för banvandring, och sen därefter startade de direkt. Man behövde inte vänta in hela agilityklass-startfältet, och tjänade därmed in lite tid. En smart och bra uttänkt lösning. Det blev ju liksom en lång dag ändå.

Men hur gick det i hoppklassen, då?

     Jo, vet ni! När Pingu och jag stod i startfållan och väntade på att få starta så kände jag ett litet pirr i magen. "Jaha!", tänkte jag, "Nu har man gått och blivit nervös bara för att det gick så bra i förra loppet! Typiskt!"

    Eftersom jag ju inte gillar att vara nervös, så valde jag att låta bli med det; tog ett djupt andetag, valde att glömma bort loppet innan och bara fokusera på det kommande loppet. Och magpirret försvann.

    Strax efter det, bara en liten kort stund innan vår start, så ser Pingu hur en söt tik kissar (skvalar) typ mitt i startfållan (eller i alla fall precis intill). Pingu blev mycket intresserad. "Nädu, Pingu! Glöm det! Nu håller vi på med det här!", visade jag och valde också att själv glömma bort tik-kissfläcken. Jag är faktiskt lite förvånad över hur lättmanipulerad man själv är! Både magpirr och kissfläck var raderad.

Pingu och jag går fram till starten...

    Vid banvandringen hade jag velat lite om hur långt jag skulle lämna Pingu; före eller efter däcket (som var andra hindret). Nu bestämde jag mig för att stanna upp före däcket (mycket beroende på den lockande kissfläcken och att Pingu faktiskt även hade vänt på huvudet; han satt alltså kvar, men vände huvudet bortåt, tillbaka mot startfållan. Han har absolut ingen kontakt med mig.

    Jag väljer då att ropa "Pingu!" istället för mitt sedvanliga "Kör!", så att han inte skulle "välja" att missförstå och tro att mitt "Kör!" skulle betyda du får springa bort till kissfläcken och nosa. I och för sig så använder jag alltid "Varsågod!" vid "life reward"-belöningar, men jag ville ta det säkra före det osäkra.

Nu blev det förstås inte riktigt som jag ville; Pingu kommer till mig (!) - men han rusar bredvid det första hindret*** och tänker först gena in mitt i banan, men han hejdar sig när jag åter ropar och han kommer mot mig (!) -  han får rikligt med muntligt beröm. Sedan visar jag honom tillbaka till framför första hindret - och sen kör vi!!

Resten av banan gick hur bra som helst. Vi hamnade på en 42:a plats av 77 startande, med 21,53 fp (2 vägran, 1 hinderfel plus 6,53 i tidsfel, det kostar på med vägran). Helt okej för en sådan strulstart, och han kom ju tillbaka till mig!! :)

Kvart i nio på kvällen körde hundarna och jag därifrån, och jag var mycket tacksam över att jag inte behövde gå upp tidigt morgonen efter.

    När jag startade bilmotorn satte bilstereon igång (som vanligt)... Gissa vilken låt? Det slumpade sig att det var Vangelis "Chariots of Fire", som ju nu blev MYCKET passande. Ni som inte är allmänbildade får väl googla, så kommer ni att fatta. :) Euforisk rattade jag hemåt från Skutskär med stereon på maxvolym.

Och när vi till slut kom hem till Åkersberga firade vi dagen med säsongens första El Maco som pricken över i:et. Dagen var fulländad! :)

Jag har tyvärr inte ett endaste bildbevis, inte en endaste filmsnutt. Ingenting som besannar min historia. Det var liksom för varmt, för hett, för svettigt, för jäktigt, för mycket att hålla reda på med den ena banvandringen efter den andra, så jag hade inte många tankar över att be någon filma Pingus lopp eller orka ta "läger-biler" vid tältet. Men jag tror mig minnas att Anneli nämnde att hon hade filmat typ halva inoff-loppet.

    Jag har dock denna länk, klicka och flyyyg iväg samt där beskåda och begrunda hur märkligt och konstigt saker och ting ändå kan inträffa. Undrens tid är visst ändå inte förbi. Min fina oslipade diamant... är slipad. :)

 Pingu på Nynäshamns BK. Foto: Alice Abramsson.

* "Kuta!" är mitt kommando för "två av, två på", de flesta kallar nog det för "Trampa!". Om folk hör mitt "Kuta!", så tror nog de att jag kör "running", men så är det inte. ;)

** Skulle absolut inte haft något emot att fått en prisrosett istället... eller också. :) (jag klagar inte, bara önsketänker, jag har full förståelse)
*** Jo, när jag visar tillbaka Pingu till framför första hindret, så hör jag domaren fråga tidtagaren om denne hade startat tiden. Jag tycker mig höra ett nekande svar från tidtagaren. "Du måste starta tiden när hunden springer förbi hindret.", hör jag domaren upplysa tidtagaren, vilket besannar att jag hörde tidtagarens nekande svar rätt. Med andra ord, så är nog vår tid lite sådär uträknat på en höft. :) Men sånt tillhör tävlingar till. Det är mänskligt att göra misstag, och i detta fall spelade det ju ingen större roll eftersom vi hamnade ju ganska långt ned på resultatlistan.

"Epilog-bonus"

Dagen efter "undrens tid", alltså på söndagen, så latade vi oss mest...

... förutom när det blev hundfixarborstningsdags, som denna dag blev utomhus på verandan.

 Bästa Wilbur ligger och sover medan Pingu och Spirou fick turas om på trimbordet.

Mina två stjärnor snarkar intill varandra.
Haha! Undrar hur medvetna de är om att de ligger så nära i soffan? De två är ju liksom inte så såta vänner, om man vill uttrycka sig milt.



Och jag själv tänkte på söndagen, efter lördagens bedrifter: "Jaha! Vad gör man nu? Efter att man har nått sina "drömmars mål"? Under tiden jag funderar på det så lutar jag mig bekvämt tillbaka på mitt rosa moln. :)