Först dummy-träning hemma på tomten med Pingu och Spirou - samtidigt. Wilbur och Linus fick inte vara med denna gång, och tänk så mycket enklare allt blev utan att behöva snubbla över en drös pudlar. Både Pingu och Spirou var såååå duktiga att sitta och vänta tills det blir deras tur. Ingen tjuvstart här inte!
Därefter åkte vi till Fängelseskogen. Idag orkade jag inte gå och vara på helspänn, så Pingu fick ha långkoppel på sig, medan Spirou var lös.
Det var nog lika bra, det! För när vi nästan var tillbaka till bilen, så får Pingu plötsligt vittring på nåt Sen kom Hubbe och Noddy traskande så fint och lydigt intill sin mattes sida. Pingu blev helgalen!! "Min Hubbe!!!! Min bästa lekkompis!!!", voffade och ålade han med hela kroppen samt slängde sig huvudstupa fram i kopplet. Man kan säga att han inte riktigt uppförde sig väl. Först fick Pingu och Hubbe tumla om litegrann, sen tröttnade Hubbe på pojkvaskern och gick helt sonika tillbaka till sin matte. Pingu tyckte det var dumt.
Bilden får illustrera smått galen hund.
Precis samtidigt som jag parkerar bilen, så kommer en av den nyss avslutade Slyngelkursens deltagare, och det visar sig att även de hade tänkt köra lite agility. Denna slyngelkurs som jag lite skämtsamt kallat "Slyngelkursen from hell" för att det har varit kursen då... ja, kanske inte allt, men mycket har gått tokigt, samt så anser jag att jag själv var helt värdelös som instruktör. "Ånej!", tänker jag när jag förstår att även de tänker träna agility, "Hur ska det här gå?", men jag avslöjar inte mina negativa tankar, utan säger glatt och uppmuntrande till dom: "Vad kul!!". ;)
Jag och Pingu kommer först fram till agilityplanen. När de (pappa med dotter - och hund, förstås) sluter upp, så varnar jag dom för min "rymmar-Pingu". "Ja, men Pluto är ju likadan...", svarar pappan. "Schasa bara iväg Pingu ifall han rymmer till er, så gör jag detsamma om Pluto kommer till oss.", föreslår jag. Vi har nu en deal, min före detta kursdeltagare och jag.
De går bort till andra sidan av agilityplanen medan jag kämpar med att värma upp Pingu - mest mentalt, så att han har kontakt med mig istället för allt annat runt omkring. När jag sen kopplar lös honom för att börja med agilityn, så tänker jag: "Det här är mot mitt bättre vetande. Tänk om han rusar bort och de ryker ihop! Tänk så pinsamt det vore om instruktörens byracka sätter igång ett hundslagsmål med en (före detta) kursdeltagares lilla jycke!" Den andra hunden är lite drygt ett år, och är något småkaxig. Hm? En bra kombination med min två-åriga slyngel - NOT.
Trots sin storlek så är Pingu hur vig och smidig som helst. Förutom det så är jag imponerad över hans vilja att lyckas forcera hindren - trots att han kommit lite fel (oftast beroende på min ringrostiga handling). Foto: Jennie Ejneroos.
Döm till min förvåning så var Pingu hur duktig som helst! Jag var visserligen på honom som en hök, men han försökte enbart smita iväg en endaste gång - och han hejdade sig, och kom tillbaka - och på tillbakavägen så tog han spontant en tunnel. :)
Han fixade gungbrädan utan någon större tvekan. Och jag behövde bara dämpa den lite grann.
När det passerade hundar borta vid vägen - och Pluto rusade bort och skällde ut dom - så höll sig Pingu kvar vid mig. Givetvis så höll jag honom stilla vid min sida (ville inte utmana ödet att även Pingu skulle hänga på Pluto), och jag lät honom iaktta de andra jyckarna en liten stund - men sen så var det träning med matte igen - och han skötte sig exemplariskt!!
När de passerande hundarna hade just passerat, så vågade jag mig på att köra en hinderkombination som var ganska nära där Pluto tränade; Pingu fixade biffen!!
Slutligen körde vi slalomet - som stod precis intill de andra..... och min lilla oslipade diamant klarade av att koncentrera sig på en massa slalompinnar samt portar - fast Pluto var bara några meter ifrån!!! Två gånger körde vi slalomet, sen ville jag inte utmana ödet nå´ mer. ;)
Innan vi gick därifrån så tackade jag så mycket för träningen, och så tillade jag att den hade helt klart höjt mitt självförtroende inför Pingus stundande officiella agilitytävlingsdebut om lite drygt två veckor.
Tänk att man kan bli så glad över egentligen så lite, men det här betyder så mycket för mig. Jag blir nästan lite fånigt rörd.
Och tänk hur Pingu har liksom mognat (typ). Måhända att vår dummy-träning med passivitet samt självbehärskning har lagt till nåt strå till mognadsstacken.
Jag är dock fullt medveten om att det kommer att komma bakslag, men... nu ska jag gotta mig....
Gammal bild från förra året. Foto: Jennie Ejneroos.
Efter två och ett halvt års ofrivilligt tävlingsavbrott (officiella tävlingar), så är vi snart tillbaka... Vi kommer stå där framför första hindret och invänta domarens startsignal... Längtar.
Hm? Lite väl ofta så funderar jag: Tänk om Pingu skulle bli sjuk, trasig eller nåt! Vad gör jag då? Orkar jag börja om - åter igen???
Fast... vad har man att välja på? Nä, om det nu skulle bli så, så finns det inget annat än att gilla läget - och på´t igen.
Men nu ska jag glädjas över min fina, underbara, bästaste, lilla (?) oslipade diamant, som kanske snart är en fullfjädrad agilityvovve!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar